Om det är något vi kan lita på i den här världen, så är det att Joakim Lamotte aldrig missar ett tillfälle att tända facklor och vifta med digitala högafflar. Och självklart är han sist på bollen – igen. Expressen skrev om domen för några timmar sedan, Lamotte gjorde inte det utan copy-pastade sin version ett antal timmar efteråt och låtsades som om han var först eftersom svanzen inte läser innantill. Sen vrålar de som skadade potatissäckar om att ingen hela världen har uppmärksammat målet.
Vi har sett det förut. Han är aldrig först på bollen – han står och stampar sist i ledet och säljer andrahandsindignation till sina Swish-donatorer.
Lamotte skriver på sin Facebook-sida: ”Fick jag bestämma skulle Mikaels mördare aldrig mer få komma ut och dessutom få avtjäna straffet i Irak.”
Det är förstås en verklighetsfrånvänd fantasi. Domen har redan fallit och är tydlig: Den dömde har fått 14 års fängelse, den strängaste möjliga påföljden med hänsyn till åldern vid brottets tidpunkt. Han kommer avtjäna straffet i Sverige, eftersom han är svensk medborgare. Punkt slut.
Samma gamla historia – men med nytt drev?
I sin senaste utgjutelse drar Lamotte igång ett av sina favorittrick: Att hänga ut en dömd person med namn och bild och samtidigt gorma om hur vår rättspolitik är för svag. Inget nyanserat resonemang, inget intresse för att förstå lagens principer – bara rå hämndlystnad i textform, uppblandad med främlingsfientliga undertoner och en god portion populistisk smörja.
Vad spelar det för roll att Sverige faktiskt har en av Europas strängaste straffrättsliga praxis för unga lagförda? Vad spelar det för roll att domstolarna följer lagboken och inte Lamottes blodsutgjutelsesugna åsiktsmobb? Nej, för Lamotte handlar allt om att piska upp hat, locka fram indignation – och självklart, försätta sin digitala tiggarskål i rotation.
Swishmaskinen går varm
För låt oss inte lura oss själva: Det här handlar inte om Mikael, inte om brottsoffer, inte om brott och straff. Det handlar om att Joakim Lamotte ska kunna fortsätta sin långdragna karriär som Sveriges mest fräckaste Swish-tiggare. Han vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att få pensionärer och arga Facebook-farsor att skicka en hundring eller två.
Det är en enkel ekvation: Ju mer hysteri, desto mer Swish. Ju fler uthängningar, desto större reaktioner. Och ju mer hat han lyckas elda upp, desto mer klirr i kassan även om han verkar ha blivit försiktigare med vad han kräks om – på Facebook. I substacken däremot brer han på utav helvete, i tron att han är immun mot allt där.
Förtal? Bara ett hinder på vägen!
Problemet är att Lamotte rör sig i en juridisk gråzon – eller snarare, en becksvart zon av potentiellt förtal. Att hänga ut en dömd brottsling med namn och bild är en sak, men att blanda det med insinuationer, drev och ren illvilja gör att vi befinner oss på farlig mark. Och detta vet han. Han har tidigare fått kritik för att han går över gränsen, men han gör det igen och igen.
När (inte om) han blir anmäld för förtal igen, kommer han att spela offerkortet. Han kommer gnälla om hur etablissemanget vill tysta honom, hur han får ”betala priset för att säga sanningen” och självklart – exakt just då – kommer han be om Swish.
Har vi inte sett nog av det här spektaklet?
Hur många gånger ska vi behöva se Lamotte dra samma dramaturgi? Hetsa upp sitt förtalståg, se sig själv som folkets röst, få problem med lagen, gnälla om hur systemet förföljer honom och sen räcka ut handen efter pengar? Det här är en tröttsam teater, och vi vet precis hur den slutar. Lamotte lever på indignation och främlingsfientliga strömningar, och så länge folk fortsätter mata honom med pengar för hans hatförsäljning, kommer han fortsätta.
För mer detaljerad information om domen, läs mer hos de etablerade nyhetskällorna:
Frågan är: När ska folk vakna och inse att Joakim Lamotte inte är någon frihetskämpe – han är en digital luffare som förvandlat Swish-donationer till en affärsmodell?
